Det låg en katt i diket vid avtagsvägen mot Skogså, en av dessa långa, underliga höstdagar då jag precis börjat sjuan men mest försökte lära mig om magi, om det fanns makter och vilka de i såna fall var. När vi närmade oss med bilen såg jag den ligga utsträckt på sidan med slutna ögon, precis vid landsvägens ödsliga gräns med skogen på ena sidan och soptippen på den andra. Det såg ut som att den sov. Alldeles intill buskagen som tog vid bakom de skitiga, gula containrarna. I botten av diket rann en grönaktig gegga, en trög flod, och här och där glänste små bitar av glassplitter från den stora klockformade FÄRGAT GLAS-behållaren en bit bort. Jag såg katten först, men behövde inte ens säga något till mamma. Jag bara registrerade det inuti mig själv och då såg hon den också. Mamma sa åt farsan att stanna bilen och när han hade gjort det gick både hon och jag ut. Vi gick ut under den oroliga molnhimlen som välvde sig ovanför våra huvuden. Jag hoppades att den var död. Det var en nittioväg, de flesta dog direkt. Man såg dem längs vägkanten när man for in till stan. Mest ekorrar och rävar. Harar, fåglar. En gång en grävling, randig och vacker som en utomjording. Vissa lyckades ta sig in en bit i snåren och fick dö i fred. Men alla dog.
När vi kom närmare såg vi att det rann blod ur ena örat. En smal klarröd rännil som redan börjat torka. Både mamma och jag kände igen henne. Det var den hemlösa. Hon hade inget namn, men pälsen var tigrerad i svart och lysande silver. Oftast brukade hon vara tjock eller ha en kattunge i hasorna. Men nu var hon liten och tom. Revbenen syntes genom pälsen.
Katten hade fått gå ute sedan ägaren åkt tillbaka in till stan, några år tidigare. Det var en av sommargästerna, en sån som kom och gick. Som hade stuga inåt träsket och säkert hade tyckt att det var gulligt med en kattunge under semestern, något för barnen att roa sig med. Tänkt att den klarar sig nog, och sedan åkt därifrån. Så hade mamma sagt. En i byn hade försökt ta hem katten till sig, när hon sett att den drog omkring på byn utan halsband. Vinter blev det ju alltid. Fler hade engagerat sig. Mamma hade nog också velat ta den, om inte farsan varit så allergisk. Men det var som om katten förvildats ögonblicket hon inte längre hade med människor att göra. Ingen lyckades fånga henne. Två vintrar hade katten överlevt på egen hand, som av ett mirakel. Och det blev heller inte vintern som tog henne, utan vägen.
Men katten var inte död. När vi var bara några steg ifrån öppnade hon ögonen. Det ena ögonlocket följde inte riktigt med. Men ögonvitorna blänkte till, det var rädslan. Hon försökte kravla iväg, med bakbenen släpande längs marken. Jag stannade, kunde knappt titta på henne ens, hur hon försökte fly undan från oss, vad kunde jag göra, ingenting. Katten kunde ju vara farlig också, klösas och bitas. Men mamma var framme hos den på ett ögonblick. Ett kvävt läte kom ur henne som fick det att gnida till i min kropp, som om all vätska runnit ut och bara lämnat kvar några skrumpna skal som trängdes där inne.
– Kom nån gång då, ropade Jimmy från baksätet och
knackade på bilrutan med sin hockeyklubba.
Mamma verkade inte höra. Hon hade satt sig på huk och lagt handen på katten, så lätt att hon knappt tog. Det verkade lugna den en aning, eller så var den för svag för att orka reagera mer. Nedersta delen av ryggen sluttade på ett konstigt sätt. Det ökande duggregnet fick farsan att slå igång vindrutetorkarna bakom oss. Mamma skakade långsamt på huvudet, såg inte så stor ut nu hon heller, när hon tittade på den.
Jimmy knackade på rutan igen. Han var sen till träningen, det var därför han höll på. Gegget i diket luktade surt och giftigt. Hade väl dragits ur all metall och plast som låg bakom gallret där uppe på backen. Den grönaste färgen hade samlats i en slemmig strimma som flöt ovanpå leran. Inte ett grässtrå växte på hela sluttningen, allt var dött. Bara grus och jord och gift.
– Ryggen är bruten, sa mamma.
Kattens ögon hade glidit ihop igen. Andningen var svag, nästan omärklig. Svansen tovig av lera. Mamma såg sig om, hennes ansikte var alldeles lugnt, som när hon var hemma och försökte minnas var hon lagt tidningen och metodiskt uteslöt alternativen ett efter ett. Till höger, snett bakom henne, låg en skrovlig gråsten till hälften nere i det hårt sammanpressade smågruset. Fingertopparna vitnade när hon började rucka den fram och tillbaka tills jorden släppte sitt grepp. Regnet droppade från hennes fingrar och panna när hon höjde handen. Det gick så fort, det enda slaget, jag vände mig bort men såg ändå. Sten i päls. Sten mot kött och ben.
Hon tog av sig jackan, lindade den runt katten och lyfte upp henne. När vi var på väg tillbaka till bilen såg jag hur Jimmy himlade med ögonen i baksätet och pekade på sitt armbandsur. Farsan vevade ner rutan.
– Inte inne i bilen! ropade han.
Hon hejdade sig, bara ett ögonblick, och vände sig
sedan mot mig. Kanske hade det redan skett då, skiftningen, för jag minns att ögonen lyste, av något.
– Öppnar du bakluckan?
Det var samma dag som jag och mamma begravt katten under det gamla pilträdet som hon flyttade upp på vinden. Allt skedde så plötsligt, ingen fattade vart hon tagit vägen. Jag gick ut och letade på tomten. Men sedan när jag kom in så sa Jimmy vart hon gått. Och att dörren var låst. Hon hade plockat med sig en del grejer, fällsängen, den lilla fåtöljen från vardagsrummet, flera av mina böcker som egentligen var hennes. Ibland kom hon ner och åt, annars såg vi knappt till henne. Bortsett från hockeyn så hade Jimmy fortfarande utegångsförbud, men han höll sig på sitt rum. Huset blev tyst. Farsan sa inte ett ord. Inte till en början. Jag hörde honom nämna det på telefon till en av sina kompisar och skratta, men det fanns något nytt i rösten, liksom nervöst, som om han hade ett litet våtludet djur i halsen som han inte kunde svälja ner.
Vi väntade på att hon skulle göra ett av sina berömda “uttalanden”. Hon var en gammal hippie, mamma. Eller så brukade farsan säga. “Ena veckan är det regeringen, nästa får vi inte äta kött och tredje är det nåt krig hon läst en notis om i tidningen.” Jag visste att det han sa om mamma mest var på skämt, för oftast gillade han hennes idéer. Så länge han inte behövde göra någonting, som att följa med ut och demonstrera, skriva på listor, häfta fast information på anslagstavlor eller stå utanför systemet och samla in pengar för att rädda den gamla tågbron som ingen använde längre. Men det var inte alls så flyktigt som farsan fick det att låta, mamma hade alltid varit politisk. Förut hade hennes uttalanden kunnat komma lite när som helst, och bli ganska hetsiga. När jag och brorsan var yngre hade vi mest lyssnat och insupit hennes ord med varierande uppmärksamhet, men på sistone hade det blivit så att farsan och han bildat enad front och börjat käfta tillbaka. Ibland blev det bråk. Brorsan brukade småskratta åt mamma när hon eldade upp sig och då blev hon heligt förbannad. Farsan älskade det. Jag brukade inte säga så mycket. Egentligen höll jag med mamma om det mesta, men om jag sa det skulle både farsan och Jimmy reta ihjäl mig. Så jag var tyst.
Ibland kunde hon gråta en hel dag över något hon läst. Som kriget nu senast. Hon hade bett farsan att vi skulle bli fosterfamilj åt ett av flyktingbarnen. Men han sa nej, att vi inte hade plats. Eller tid. Och mamma jobbade ju jämt, han med. Hon tjatade och tjatade, ingen kunde tjata som hon. Sedan ringde någon från polisen och berättade om Jimmy, och sedan dess hade hon inte tjatat över huvud taget. All energi gick åt till att prata med Jimmy. Hon gick in på hans rum och stängde dörren och stannade länge. Sedan ville hon att farsan skulle in dit också, men han tyckte att hon var bättre på sånt där. De började bråka, mest hon. Fattar du inte? skrek hon en kväll, det hördes rakt genom min dörr och ända in i djupet av kroppen. Fattar du inte vad de har gjort? Men sedan slutade hon skrika. Slutade bråka också.
Hon hade blivit så tyst att allt var underligt, och sedan lämnat mig kvar där nere i det underliga och gått upp och låst in sig.
Efter att mamma flyttat upp hade det blivit farsans uppgift att ta hand om allt där hemma, och den uppgiften hade han inte axlat under tystnad. Han fick ta fram recept för de enklaste grejer, och klagade på mig och Jimmy att vi aldrig hjälpte till, att han var som en slav i sitt eget hem och att vi var de mest bortskämda ungarna i världen. Jimmy var lika bra som mamma på att slinka ut ur köket, därför blev det jag som fick göra allt. Jag försökte protestera, men farsan hade alltid haft överseende med Jimmy.
Låt honom vila lite, han kom nyss hem från träningen, kunde farsan säga om jag pekade på travarna av disk. Och jag orkade inte hålla på och tjata, jag var inte som hon. Men varje gång jag gav efter kändes det som att jag blev av med något, att något rann ur mina händer och ner i avloppet med diskvattnet, att något drogs ur min kropp och gjorde marken giftig.
När mamma inte gav sig efter mer än en vecka började farsan bli less. Gjorde sig ärenden dit upp och letade grejer som inte ens fanns där. Han knackade tills mamma frågade vad han ville, och när hon erbjöd sig att komma ner med det han ville ha om hon hittade det blev han ännu mer irriterad.
-Nu öppnar du dörren, Ingrid, sa han. Du beter dig som ett barn.
Men hon vägrade, så han fortsatte knacka i flera minuter. Det hördes i hela huset, jag kunde inte koncentrera mig på matten. Men hon verkade inte bry sig. Till slut gav han upp och kom nedför trapporna och svor, gick och rotade i skåpet efter en extranyckel utan att hitta någon.
När han såg att jag stod i dörröppningen stängde han genast skåpluckan.
-Titta inte på mig så där, sa han. Inget av allt det här är mitt fel.
Sedan gick han. Skottljuden från Jimmys tv-spel var det enda som hördes.
Det visade sig att hon hade sagt upp sig från sjukhuset. Jag var den första som märkte det. Det var i oktober, och en vattenläcka hade tvingat rektorn att stänga skolan för dagen, så jag åkte hem för att plugga. De flesta i min klass hade dragit till fiket de alltid drog till efter skolan eller om vi hade håltimme. Jag drack inte kaffe ändå. Efter att jag fått hoppa över femman och byta klass hade jag inte haft någon att vara med, på rasterna satt jag mest och stirrade på min penna och försökte få den att röra sig med tankekraft. Det var så det var. Nu hade det gått mer än ett år så jag hade vant mig.
På väg hem såg jag att Klara var tillbaka, hon kom gående med sina kompisar från niornas korridor. Fast hon gick förbi mig i entréhallen på bara någon meters avstånd hälsade hon inte. Ändå hade hon varit hemma hos oss två gånger. Hon hade klippt av sig allt hår. Madde i 9A stirrade på mig, alldeles svart i blicken. Tydligen var det hon som hittat Klara, på övervåningen i Dannes föräldrars sovrum. Kjolen över huvudet, helt däckad. De magpumpade henne till och med. Jag tänkte att det måste kännas som att bli vänd ut och in, vrängd, tömd, uttänjd. Som en gammal tröja.
Mamma hörde smällen när alla mina skolböcker landade på hallgolvet för hon kom ut från köket. Det var en rätt komisk syn. Hon hade en stor köttslamsa av något slag hängande ur munnen (vilket var konstigt för hon var vegetarian) och såg lite skuldmedveten ut. Kanske för attjag hade ertappat henne på fri fot i huset.
– Vad tidig du är, sa hon bara, tuggande.
– Det blev en vattenläcka i skolan, sa jag. Varför är du
inte på jobbet?
Och då fick jag veta att hon hade slutat.
Det var inte samma sak där nere utan henne. Farsan hade fått någon sorts allergisk reaktion och var gnälligare än vanligt, gick runt och snörvlade och kliade sig i ögonen. Annars såg han bara på tv. Hon hade brukat komma in i mitt rum på kvällen när jag satt med mina läxor, stryka mig över håret och fråga om jag inte ville ha lite kvällsfika. Sagt att nu får det väl ändå räcka, du måste inte vara bäst i allt. Jag saknade till och med alla utbrott hon fick över sånt som farsan tyckte var småsaker. Ända sedan jag var liten hade hon och jag haft egna skämt som då vi tryckte tungan mot insidan av underläppen, kollade i kors och sa vadedemedäjdå? Och sedan skrattade vi som galningar. Jimmy tyckte att vi var jättebarnsliga, så vi brukade alltid passa på att göra det när hans kompisar var hemma hos oss. Hon visste hur man lyssnade och hon sa alltid rätt saker. Men framför allt visste hon när hon skulle vara tyst. När det inte hjälpte att säga något, för att saker ändå var som de var, i klassen, eller när farsan bara skulle retas. Då var det skönt att hon faktiskt inte sa något, utan bara var tyst en stund. Sedan brukade hon alltid komma med något förslag. Det behövde inte vara något speciellt, kanske bara att hon hade ett korsord hon behövde lite hjälp med.
Och på nätterna när jag låg i sängen utan att kunna somna tänkte jag på hur hon också låg där, precis ovanför mitt rum i den rangliga fällsängen, och då var det som att någon gick in i min kropp. Att en annan kropp gick in i min och trängdes, så stor att det spände i huden, i huvudet, och alla tankar blev ett myller tills det blev outhärdligt. Men jag kunde knappt röra mig, för den andra kroppen var tung som bly, inuti min egen. Och när jag väl somnade, drömde jag samma dröm jag alltid drömde. Hur jag i en svart rymd klämdes i ett stort urverk, mellan gyllene kugghjul. Jag försökte ta mig därifrån men mina svettiga händer halkade på metallen. Och tickandet gjorde mig nästan vansinnig. Jag hade lärt mig tekniken för att vakna, innan det var för sent. Innan jag klämdes till döds. Och sedan reste jag mig upp på golvet, gjorde tecknet och uttalade rätt ord för att få se sanningen. Sedan gick jag tre varv motsols för att på så sätt slippa komma tillbaka till samma ställe när jag somnade om. Det hade jag läst om i en av mammas böcker. Ibland fungerade det. Andra gånger vaknade jag i stället upp i en annan dröm, där mitt rum var sig likt men ändå inte. Så likt att jag trodde att det faktiskt var mitt rum och gick tre nya varv även där. Ibland var rummet tomt så när som på sängen, som för att säga att det inte fanns någon annanstans att ta vägen, och sedan somnade jag tillbaka in i den första drömmen, eller i en ny, främmande dröm jag senare inte kunde minnas. En gång försökte jag göra motstånd mot drömrummet och satte mig efter mina tre varv i ett hörn på golvet i stället för att återvända till sängen och somna, men när jag lutade mig mot väggen gav den vika och jag började falla och fortsatte falla. Efter det slutade mina uppror i drömmens andra rum.
Innan mamma flyttade upp hade jag berättat för henne om allt det här, och hon hade sagt att det var bra att bearbeta sina känslor nattetid, så att man slapp oroa sig så mycket på dagen. På sätt och vis var det också så. Jag oroade mig mindre för det jag bearbetade om natten, men drömmarna gav i sin tur upphov till nya saker att grubbla över. Skulle drömrummet någon gång vara så verkligt att jag utan misstanke fortsatte att leva där? I en parallellvärld, där en snarlik mamma fanns, en snarlik bror, en snarlik skola, snarlika böcker och snarlika saker att oroa sig för. Och slutligen: Skulle det vara enklare?
På lördagen drog jag på mig vinterjackan och gick ut och satte mig på en trädgårdsstol som jag hade burit ut från bodan. Jag ställde den i lövhögen innanför staketet och vinklade den mot vindsfönstret. Sedan satt jag där och glodde. Fönstret där uppe var öppet och det hördes att hon spelade musik, sina gamla lp-skivor från sjuttiotalet. Skivspelaren som tidigare stått i vardagsrummet hade försvunnit några dagar efter att hon gett sig av. Hon sjöng en märklig melodi, inte alls samma som på skivan, med konstiga ord jag inte förstod. Ord av olika sorter. Som om hon sjöng på tusentals språk. Kanske dansade hon. Det brukade hon ibland göra förut när hon lagade mat, på mattan i köket. Med uppvikta byxben. Jag väntade på att 65 hon skulle se mig sitta där, ropa åt mig att komma upp. Men hon tittade aldrig ut.
Senare den dagen, när vi satt vid middagsbordet, kom några av farsans kompisar över. Mamma försvann lika snabbt som vanligt, efter att hon hade sagt hej till dem och pussat farsan på munnen. Det var Jörgen från farsans gamla jobb och sedan Olof och Rickard som han lärt känna i lumpen. Precis innan hon gick uppför trappan mötte hon min blick och det blänkte till i hennes ögon av något, jag vet inte vad. Jag öppnade munnen för att säga något, vad som helst. Men inget kom, och sedan var hon borta.
Farsans kompisar dunkade Jimmy i ryggen och hälsade på mig när jag gick till diskbänken. Sedan slog de sig ner vid köksbordet.
– Så det är sant det vi har hört, sa Jörgen. Att din hustru
har tagit sig en älskare där uppe på vinden?
Alla började garva och farsan plockade fram glas ur skåpet och skrattade han med, men jag såg att hans ansikte var alldeles stelt. Jimmy, som dröjt sig kvar, svarade i hans ställe.
– Ja, vi tror att hon gör nån voodoo där uppe, eller har en mystisk kvinnoklubb.
Det fick dem att skratta ännu mer, och Jörgen vände sig till mig.
– Då borde väl åtminstone du få komma in.
Hans ansikte var rödfnasigt och skrovligt som en sten.
– Jag vill inte vara med i nån konstig klubb, sa jag.
Sedan skämdes jag genast och ångrade mig, det kändes
nästan som om de skrattade åt mamma. Men de hörde ändå inte vad jag sa.
– Det var då fan vad du ser eländig ut, sa Rickard till farsan. Har du åkt på nåt virus eller?
Farsan slog sig ner vid kortsidan av bordet.
– Det är nån allergi, sa han.
– Du kanske är allergisk mot att få göra allt hemarbete, sa Jörgen och då började alla flabba igen, Jimmy också.
Han satt närmast fönstret och snurrade runt sin mobil med ena pekfingret. På sistone hade jag knappt kunnat kolla på honom, händerna hade blivit så stora och klumpiga, två sladdriga fenor bara, och ansiktet var grovt som på en stor gris. Han vägde säkert åttio kilo nu, förut kunde jag springa snabbare än han, men nu skulle jag inte ha en chans, han hade fått muskler, och rösten bara sjönk och sjönk för varje dag. Nu lät han som farsan, och de andra. Och häromdagen när han skickade potatisen snuddade hans hand vid min och jag kände att den var alldeles fuktig av handsvett och det kändes som att jag skulle spy då, vändas ut och in, och så fick jag olika bilder i huvudet av hur han såg ut naken, både när han såg ut som en vuxen och när han var i den där äckliga mellanfasen av fjun och flin och fjäll och finnar. Förut hade han varit slät precis som jag, nu var det som att en flottig tjock hinna lagts över honom. Det hade ju hänt att vi lekte tillsammans när vi var mindre, och ibland hade vi badat i samma badkar, bara tanken på allt det där gjorde mig nästan grinfärdig. Som att någon skulle tvinga mig att bada med honom nu, som att han kunde kliva i badkaret när jag var där utan att fråga, och vad skulle jag göra då. En tung maskin av svett och kött. Han skulle bara flina åt mig, som han gjorde åt allt, och sedan göra tusen nålar tills min arm gick av eller huden slets sönder i trasor.
När jag hade diskat klart torkade jag händerna på kökshandduken och gick därifrån. Alla läxor var redan avklarade, vilket var ett mindre mirakel. Jag visste att farsan och hans kompisar skulle spela kort och dricka öl hela kvällen. Jimmy skulle antagligen spela dataspel som vanligt. Ingen skulle störa mig.
Jag tog fram min bärbara cd-spelare och satte mig på sängen. Snart fylldes hela universum av The Cure, inte minsta ljud från köket trängde igenom musiken. Jag la mig raklång med händerna på magen och slöt ögonen. Började yogaandas som mamma hade lärt mig och försökte komma in i det där speciella, nästan meditativa tillståndet som jag kunde hamna i ibland när jag lyssnade på viss musik. Innan jag ens blev sömnig hade jag somnat.
När jag vaknade hade skivan tagit slut. Klockan var över ett. Genom väggen hörde jag att det fortfarande var folk kvar i köket, trots att jag visste att farsan skulle upp tidigt morgonen efter för att åka till verkstan med bilen. Jag var kissnödig så jag drog ut öronsnäckorna och la cd-spelaren 68 på byrån. När jag hade kissat och borstat tänderna gick jag in i köket för att hämta ett glas vatten. Alla var kvar, Jimmy också.
– Hej på dig du, sa Jörgen när jag kom in.
De var fulla, det såg jag för de var liksom vaga i konturerna och farsan var lite röd i ansiktet. Fönstren var immiga och bordet var fullt av ölburkar. Jag frågade idiotiskt nog vad de gjorde, med en käck röst jag inte kände igen. Min blick var lite suddig, som att jag kunde se alla partiklar i luften, hur de långsamt flöt omkring, in och ut ur allas blöta munnar, ner i lungorna och sedan upp igen och in i mig.
– Vi sitter här och pratar om livet, stumpan, sa Jörgen.
– Du skulle ju hänga tvätten, sa jag till Jimmy, men skämdes, kände mig så ordentlig, precis som i skolan när alla himlade med ögonen åt att jag räckte upp handen.
Jimmy hade en starköl framför sig, handen låg sluten runt den.
– Gör det sen, sa han.
– Jimmy sitter här och får sig lite livsvisdom av oss som har varit med ett tag, sa Jörgen.
– Lite öl också, ser jag, sa jag utan att kunna hejda mig, samtidigt som jag tog ett glas ur skåpet och fyllde det med vatten.
– Lite öl är väl inte så farligt, sa farsan. Han är ju snart arton.
– Han är sexton, sa jag.
– Hur gammal är du nu då? frågade Jörgen, lite släpigt.
– Hon är tretton, sa Jimmy.
– Oj oj, då är det bäst vi håller oss i skinnet, sa Jörgen till Olof och knuffade till honom med armbågen.
– Du är väl ingen spion till Storasyster där uppe? sa Olof.
Jag började säga att jag inte var någonting, men farsan avbröt mig.
– Så länge hon är där uppe är det jag som bestämmer här nere, sa han. Och jag tycker inte att en eller två öl är nåt att gnälla om.
– Nähä, sa jag och gick därifrån.
De började skratta igen.
Tillbaka på mitt rum kröp jag ner i sängen och drog upp täcket till hakan, men visste att jag inte skulle kunna somna. Fick inte bort Jimmys överlägsna jävla min ur mitt huvud. Det var den han hade när jag tänkte på det som hade hänt, som jag egentligen inte ens visste något om. Hela skolan visste mer om det än jag, för ingen berättade någonsin något för mig. Inte ens mamma. Alla bara tittade, eller tittade bort. Lösryckta bitar var allt jag hade. Och jag hade aldrig varit i Dannes hus, där festen hade varit. Det var ofta fest där tydligen, hans föräldrar kanske reste mycket. Men trots att jag aldrig hade varit hemma hos Danne, eller ens på en enda fest någonsin, kunde jag se dörren framför mig. Jag kunde se allting, genom tid och rum. Jag kunde se genom väggar. Hur vardagsrummet är fullt av ölburkar, hur det immar på rutorna och står folk överallt.
De hånglar, och skriker för att överrösta musiken som har sprängt högtalarna och börjat skrapa precis som Jimmys högtalare skrapar för att han aldrig är försiktig och alltid gör precis som han vill. Någon röker cigaretter, kanske till och med inomhus. En del är på verandan. En blond tjej kräks i rabatten och det ser ut som blodiga bitar. Men jag vänder blicken därifrån och tvingar den uppåt, mot dörren på övervåningen. Där uppe är allting tyst, dörren till sovrummet är den till höger om trappan, vitmålad. Den står på glänt. Musiken från våningen under är dämpad och låter dov och jämrande, som om den spelas baklänges. Halljuset faller in i det nedsläckta rummet, dubbelsängen är bäddad, men överkastet är skrynkligt och har dragits ner från kuddarna. Och där ligger Klara. Sover, mitt i ljuskäglan från dörren. Som om hon har gått upp för att vila, för att komma bort från alla en stund. Kanske har hon bråkat med Madde, annars borde de ha varit tillsammans, för de var alltid det i skolan. Men Klara hade väl blivit så full att hon gått och lagt sig. Alla på skolan sa att Klara älskade att festa. Att Klara alltid skulle “däcka”. Hennes ansikte är bortvänt, jag har svårt att se henne ordentligt, kan se genom alla väggar utom just dessa, här ser jag bara glipan, och blicken tappar fotfästet in i mörkret på sidorna. Där ligger Klara och det långa håret har runnit ut över sängen. Det försvinner ner i överkastets veck så att det ser ut som att det är jättelångt, når ner över sängens kanter. Klara är snyggast av alla tjejer på hela skolan, till och med när hon har däckat är hon vackrare än alla där hon ligger i ljuset som faller in från hallen. Men det är så mörkt i rummets hörn. Mörkret sväller och krymper igen, men växer sig hela tiden lite större. Det tar över allt. Och sedan är det som att allt försvinner för mig, liksom sjunker lite längre bort i mitt synfält. Ljusstrimman från dörren vacklar till, någon har gått förbi. Det rör sig i det svarta. Ljuset bryts igen. Det är någon mer i rummet.
Kanske gjorde de det för att skoja, jag vet inte. Jag ser bara en stor hand som drar upp hennes kjol och sedan kan jag inte se mer, ljuset flackar sig över i flimmer och det börjar myllra tills jag måste titta bort och då försvinner hela bilden. Men jag vet att Jimmy var där. Jag vet det, för på NO:n hörde jag Mikaela säga till Linnea att Madde hade berättat att Klara sagt det till polisen. Innan hon drog tillbaka sin anmälan så sa hon till polisen att Jimmy och Danne och Robin och Ante hade varit där inne. Trots att hon var så full att hon sov, hade hon märkt att de var där. Och kanske hade hon sett Jimmys flin, hans idiotiska jävla min, kanske var det den hon hade sett då. Samma som han satt med i köket nu, som om ingenting hade hänt. Som om ingenting alls.
Och där ute satt Jimmy och farsan och Olof och Jörgen och Rickard och skrattade. Det hördes hela vägen in till mitt rum. Kanske hörde mamma dem också, eller så sov hon, det spelade ingen större roll längre, för hon gjorde ingenting utan lät dem skratta som de ville.
Efter kanske tjugo minuter hörde jag hur köksstolarna skrapade mot golvet. Strax därefter passerade Jörgen och de andra på gatan utanför fönstret, deras röster blev lägre och lägre tills de slutligen försvann. Och så var det tyst en stund. Ingen gick till toaletten för att borsta tänderna, både farsan och Jimmy satt kvar i köket. Jag såg dem när jag tittade rakt igenom väggarna, de pratade tyst med varandra, uppspelta, yviga. Men jag kunde inte urskilja något de sa, bara se dem, hur de satt tätt intill varandra, slog ihop ölburkarna i en skål för att sedan hälla i sig det sista. Några minuter senare öppnades och stängdes ytterdörren. Jag satte mig upp i sängen, släckte sänglampan så att jag kunde se ut i mörkret. Det var Jimmy, på väg till bodan. Jag såg att dörren kärvade lite när han drog i handtaget, som den brukade göra på vintern för att tjälen pressade upp tröskeln. Han ryckte till så att den gick upp och försvann in. Efter en stund kom han ut igen, med något smalt och avlångt i handen. Jag gick till fönstret och kikade fram bakom gardinen, men kunde inte se vad det var. Han kom in i huset igen och jag hörde hur han och farsan pratade, men inte vad de sa. De skrattade lite, och den ena hyschade på den andra.
Det blev tyst igen. Så hörde jag hur det knakade till i trappan. Med ens fattade jag. Det var kofoten.
De tänker ta sig in i rummet.
Jag nästan sprang fram till dörren, kände att jag måste
hejda dem. Men jag stannade. Vad spelade det för roll om de bröt upp den där dörren. De ville väl bara skämta lite med mamma. Det är ju bara ett skämt.
enda sättet.
Så jag öppnade dörren och kom ut i hallen, men när jag skulle springa uppför trappan hörde jag hur de, med ett ljud som påminde om ett plågat djurs, bände upp dörren och ropade något till mamma. Jag fastnade mitt i min rörelse. Det blev med ens alldeles tyst. Något iskallt rann långsamt genom kroppen. Jag kunde känna när det tog sig genom strupen, ner i magsäcken, ut på sidorna och ner över låren tills det samlades i knäna i två virvlar. Då hörde jag att någon grät.
Mamma.
Det ökade i styrka, hon tjöt till och började nästan yla, nej inte yla, det lät dovare. Långa, klagande ljud ur djupet av en kropp. De blev högre, så höga att jag inte ens hörde när farsan och Jimmy kom tillbaka nedför trappan. De sa ingenting då de gick förbi mig där jag fortfarande stod, färdig till språng. Deras ögon såg helt tomma ut när de försvann mot sina rum. Mamma fortsatte gråtjama uppe på vinden, men jag stod kvar utan att gå upp och trösta henne.
Dagen efter vaknade jag sent, låg kvar ett tag och lyssnade. Dammet rörde sig i drömska mönster ovanför mitt ansikte. Huset var tyst. Jag gick upp, trevande. Det kändes så tomt överallt. Dörren till Jimmys rum stod öppen. Sängen var obäddad.
Vindstrappan stod i dunkel, träet på de nötta trappstegen kändes lent mot mina fötter. Jag gick så tyst jag kunde, halvvägs upp såg jag att dörren till vindsrummet stod på glänt. Tydliga märken efter kofoten. Uppbrutna
ljusa sår i träkarmen. Ljuset strömmade ut på mina fötter.
– Mamma?
Jag sköt upp dörren.
Det var oerhört att hon hade lyckats röja upp så mycket. Jag mindes rummet som överbelamrat, mörkt och smutsigt. Igengrodda fönster, ett tjockt lager av damm på tunga sopsäckar och glömda möbler. Men nu såg det ut som vilket rum som helst. Luktade svagt av citrus, trä och rökelse.
Mellan två mörklila gardinlängder föll det milda vinterljuset in på ett skrivbord fullt av böcker. I mitten stod en blänkande skrivmaskin med ett tomt ark. Fällsängen var bäddad, och på golvet intill fanns ett halvt glas vatten. Några tunna, fjuniga hårstrån hade fastnat på glasets kanter, vattnet var lite dammigt. Jag tog några steg ditåt, men stannade igen. Ett ljud, som av en duns. Eller en dov ton som slagits an någonstans i huset, dämpats av färden genom väggarna men nått mig i exakt samma ögonblick som jag stannat. Jag stod blickstilla och lyssnade. En skatas avlägsna rassel utanför fönstret. Inget annat. Det var kallare här uppe, och jag var barfota på trägolvet. Några centimeter från mina tår såg jag att någon hade dragit ett vitt kritstreck som försvann in under den röda, orienta- liskt mönstrade mattan på golvet framför mig. Min ena hand darrade lite när jag gömde den bakom ryggen.
Jag var precis vid kanten nu, till något.
Mycket långsamt, som för att inte bli sedd, öppnade
jag munnen en aning. Resten av kroppen var stilla, det var helt avgörande. Jag gjorde tecknet med en snabb handrörelse vid ryggraden, det syntes knappt. Koncentrationen fick huden i mitt ansikte att börja spänna över pannan och tinningarna. Jag sa ordet mycket lågt, nästan ohörbart och mycket lugnt, nästan helt i stillhet. Det hördes nog ändå.
Sedan tog jag mina första steg i cirkeln mot solen.
När jag var klar stannade jag. Hela kroppen kändes domnad, blicken sökte sig omkring. Men inget hände. Inte ens skatan hördes nu. Jag vände mig om för att gå. Men halvvägs ut ur rummet såg jag en böljande rörelse i ögonvrån. Nere vid golvet var det, bakom gardinen vid fönstret närmast. Som om något suttit där en stund, men nu var på väg fram.