Han hade haft djuraffären på samma adress i trettio år. Han hade sett undulater och dvärgpapegojor komma och gå. Dansmöss, marsvin, hamstrar, ödlor, vandrande pinnar och fågelspindlar. Alla hade de passerat revy i butiken vid ett eller annat tillfälle. Ett tag hade han till och med sålt hundvalpar, på sextiotalet, innan reglerna blivit för krångliga. Kattungar hade det inte varit nån idé med, ens då. Av alla de oönskade kullar som olika kärringar kommit in med genom åren, var det inte lönt att göra nåt annat än att ha ihjäl dem. Han hade alltid ställt upp mot betalning. Kärringarna ville inte veta hur han gjorde, bara att det skulle ske "snabbt och smärtfritt" som de sa. Så länge han bara nickade till det önskemålet struntade de i hur det gick till. Ofta hade de glömt hela rasket redan innan de hunnit ut genom dörren.

De första åren var det säck i brunnen på gården som gällde, men när de moderniserade stan hade han börjat gasa ihjäl dem i kokvrån med gasspis istället. Det gick snabbare. Och så slapp han hala upp dem ur brunnen.

De mörka väggarna i butiken var täckta av akvarium, terrarium och burar. Rummen var avskärmade med masonitskivor så att det bildades skyddade gångar för alla djuren. Akvarieavdelningen låg längst in, med alg-ansatta glas innanför vilka solkiga sötvattensfiskar ljummade fram. Mestadels guldfiskar och malar. En period hade han köpt in saltvattensfisk från en grossist i Tyskland, men de var besvärliga med det ständiga bytet av vatten. Plus att allting syntes i saltvattensakvarier. Minsta lilla matrest stack i ögonen som repor i billack.

De senaste åren hade det mest ränt ungar i affären som inte velat köpa nåt.

En och annan kanin gick fortfarande att omsätta, men det betalade inte hyran.

Det var därför han hade börjat med ormarna under disk. Han hade inga betänkligheter just när det gällde försäljningen. Kommunen vägrade att ge tillstånd bara för att djävlas. Samhället hade blivit så reglerat att det inte gick att skita utan att be om lov. Husdjur skulle ha egna pass. Det var svårare att   importera en spindel än att få uppehållstillstånd i landet. På det här sättet slapp han att öda tid på byråkrati.

Ormarna föddes upp av en ung kille som bodde avskilt utanför stan. Han hade inrett sin källare med värmelampor och avancerad lysrörsamatur. Mestadels födde han upp pytonormar. Den längsta han sålt i butiken var en Tigerpyton som var två meter lång och tjock som en bjälke. Det var en vuxen karl från en näraliggande stad som köpt den för sextusen kronor för att han ville "ha in en bit av naturen". Det var också en jäkla förklaring, men det betydde i alla fall en hyfsad summa, skattefritt. Just nu hade han en papperslös orm i butiken. Han förvarade den i ett terrarium med grislampa i duschrummet strax bakom kassan intill köket. Den var speciell; en albino Ametistpyton med röda ögon. Fjällen var så vita att de såg ut som såna där silverpaljetter när man kom på morgonen och det var mörkt i butiken. Det var en hona. Killen hade inte fött upp henne själv utan tagit över henne från en typ som importerat henne olagligt. Hon hade matvägrat i en månad innan hon till slut lät sig blidkas med en levande mus. Ormen var strax under två meter och kunde krama ihjäl en människa på en halvtimme om hon skulle få lust. Vilda pytonormar brukade sällan attackera människor men det hade hänt. För några år sedan hade han läst i tidningen om en pytonorm som krånglat sig in genom ventilationssystemet och strypt en femåring i Kanada.

I bland stod han i dörröppningen och såg på när ormen kråmade sig innanför glaset, vaksam och slug med de röda ögonen som signallampor i pannan. Han undrade hur det kändes att bli kramad till döds. Om man blev paralyserad i greppet, som smådjuren, eller om man fortsatte att kämpa för att ta sig loss ända till slutet. Hur lång tid tog det egentligen att smälta en människa?

Inne i butiken förvarade han de reptiler som det inte krävdes tillstånd för, men som kunde vara nog så intressanta. Majsormar till exempel.

Vid ett tillfälle, när ett gäng särskilt klåfingriga småpojkar försökt plocka upp en hamster utan tillåtelse, hade han lugnt gått fram och frågat:

"Ska ni bara titta? Ni ska inte köpa något?"

Ungarna hade förstulet skakat på huvudet. Då hade lugnt lyft upp hamstern ur buren och utan ett ord släppt ner den till en av majsormarna. Pojkarna hade ryggat mot akvarieväggen bakom medan hamstern skrek så högt att man fick tinnitus. En av pojkarna hade börjat gråta.

"Ja, köper ni inget så blir det så här istället", hade han samlat förklarat och gått bort till kassan och börjat räkna småmynt.

Dagen efter hade en kärring kommit in, mamma till någon av ungarna förståss. Hon hade varit upprörd och arg, röd i käften som köttfärs, och gått på om att han borde polisanmälas. Han lät henne hållas. När hon var färdig hade han svarat utan att se på henne:

"De råkade väl komma precis när det var matdags. Det är så det går till i naturen vet du. Äta eller ätas. Det är naturens gång. Tål de inte det är det nog ingen idé att tänka på husdjur."

Pojkarna hade inte kommit tillbaka men det var ingen förlust för affären. Han föredrog att inte ha dem rännande där. Det blev bara kladdigt på glasen.

Men så vad det nu det här med sköldpaddan.

Den hade kommit in igår, i en hög brun kartong från ett dödsbo. Tydligen hade den tillhört en gammal dam en bit utanför stan. Hon hade inga släktingar och det var dödsboförrättaren själv som med ett besvärat uttryck slagit upp dörren och ställt lådan på disken.

Han hade misstänksamt öppnat kartongen. Där nere satt en enorm sköldpadda, den största han någonsin sett. Det verkade röra sig om en grekisk landsköldpadda, men skölden var så tjock att den mer liknade ett pansar. Ögonen var kusligt mänskliga. Ögonlocken halvt stängda. Det påminde honom om uttrycket hos människor som gått igenom lite för mycket i livet och gärna ville hålla världen på avstånd genom att halvblunda.

Han fick känslan av att sköldpaddan var oerhört gammal. Det fanns historier om sköldpaddor blivit över trehundra år, men det fanns inget sätt att mäta åldern på dem. Inte ens om man klöv dem mitt itu gick det att se hur gamla de var. De inre organen åldrades inre, det var ett naturens spratt som sysselsatte såna som höll på med biologi. När han var liten grabb hade han en gång läst en äventyrsbok, baserad på verkliga händelser. I den fanns en historia som etsat sig fast. Det var en beskrivning av hur några människor gått i land på Galapagos på femtiotalet och hittat en jättestor landsköldpadda med årtalet 1769 inkarvat tillsammans med namnet Kapten Cook. Om det inte var ett skämt, vilket inte var troligt eftersom ön var obebodd, var det alltså den gamle upptäcksresaren som tvåhundra år tidigare skickat en hälsning på en sköldpadda som fortfarande levde! Otroligt var bara förnamnet. Besökarna hade ätit upp sköldpaddan och tagit skölden med sig hem, den fanns på en svartvit bild i boken.

Köttet hade tydligen smakat lite som kyckling.

Han lutade sig fram och tittade ner på sköldpaddan. Den stod still i lådan, troligen för erfaren för att agera överilat. Högst upp på skölden satt ett rött, cirkelformat märke.

– Vad är det han har på ryggen? hade han frågat.

Dödsboförrättaren hade besvärat rynkat ögonbrynen. Hans ansikte var vitt och blankt, som vax, eller pälsen på en dansmus.

– Det är nagellack. Grannarna berättade att hon har målat honom för att kunna se honom i lägenheten.

– Ja, det är ju också ett sätt, hade han svarat.

– Jag vill inte ha betalt för den, hade dödboförrättaren snabbt tillagt. Jag vill bara bli av med den om jag ska vara ärlig. Till någon som kan ta hand om den naturligtvis. Jag hade den hemma i natt och jag sov nästan inget. Jag är inte van vid djur. Du kanske kan sälja honom?

Han hade nickat långsamt. Det var länge sedan han hade haft en sköldpadda i butiken. De flesta visste inte hur man skulle ta hand om en sköldpadda och de kunde inte gå på låda.

– Visst, hade han svarat. Jag tar hand om han.

Mannen hade försvunnit genom dörren och han hade blivit ensam med sköldpaddan. Han stod still en stund och funderade på var han skulle placera den. I skylten stod en glaslåda som var tom. Det hade funnits möss i den men de hade börjat gnaga på varandra så han hade fått plocka bort dem. Det gick inte an att ha enbenta möss med trekvartslånga svansar springande i skylten. Folk kunde få idéer.

Om han ställde sköldpaddan i lådan, skulle det kunna bli ett imponerande blickfång. Kanske rent av något som kunde locka nya kunder till butiken. Han hade en gammal yucca-palm uppe på sitt rum. Den kunde han ta med och ställa ner i glaslådan, tillsammans med grus och en lampa med konstgjort UV-ljus så att folk begrep att han tog hand om djuret.

Han lutade sig fram och skrapade med tumnageln på det röda märket. Det satt som berget. Han ville ha bort det innan han visade upp sköldpaddan i butiken. Vad skulle fungera? Nagellacksborttagare hade han ingen, han var ogift. Hade aldrig blivit något ordentligt med den biten och lika bra var det. Han kunde ju se på kunder och karlar på stan, vilken dålig affär de gjort.

Ett djur som var fött i fångenskap längtade inte ut, det var han övertygad om. Men att en gång ha varit fri, det var en annan sak. De flesta gifta män såg bedrövliga ut, söndergnagda av tjat. Han avundades dem inte det minsta.

Kanske terpentin skulle fungera. Han fick lov att ta med det imorgon.

Han lyfte in lådan på avdelningen där han hade dvärgpapegojor, gjorde i ordning en tom bur med sand, mat och vatten och föste försiktigt ut sköldpaddan. Den rörde sig knappt. Vad hade kärringen gjort med en sköldpadda i lägenheten? Det var inget husdjur för en gammal dam. Knappt för nån. Men knepiga typer fanns det gott om, det var en sak som var säker.

Han tyckte att den luktade annorlunda än hans andra djur, dammigt. En fadd lukt av mat tyckte han sig också ana. Fläsk? Bruna bönor? Sköldpaddan vred på huvudet och tittade på honom. Det var som att den visste något, kunde genomskåda. Han skulle behöva göra sig av med den så fort som möjligt. Han fick nippran av de där ögonen. Frågan var vad han skulle ta för den. En ny sköldpadda kostade omkring tvåtusen kronor, men där här var ju gammal. En femhundring fick duga. Fyrahundra om det knep. Han väntade på att den skulle närma sig matskålen med pellets och gurka som han lagt upp, men den rörde sig inte ur fläcken. Till slut släckte han lyset, låste dörren och gick hem för dagen.

 

                           *

Han bodde i ett rum ovanpå affären. Han hade haft rummet lika länge som han haft affären. De senaste åren hade han inte brytt sig om att sätta på värmen särskilt ofta, så rummet var fuktigt och kallt. Han brukade sova med kläderna på. Från sovrumsfönstret kunde han se brunnen som inte längre var i bruk och halvmånen ovanför hustaken. Han lade sig men kunde inte sova.

Det var inte optimalt att ha en sköldpadda i butiken. Tänk om han blev sittande med den länge? Om ingen ville ha den? Han undrade vem kvinnan var som haft den och varför, var kom den ifrån?

Han vred sig i sängen och tänkte på sin morsa. När han var liten hade de haft en hund, en riktig byracka. För att skrämma den hade hon brukat blåsa i en gammal flöjt som hon hade i ett skrin intill sängen. Hunden blev livrädd av ljudet, det hade morsan tyckt var kul.

Då, när han var liten, hade han tyckt synd om hunden. Ibland när han inte kunde sova och det var extra kallt i lägenheten tyckte han att han kunde höra flöjten i vinden. När han av slump fått överta butiken som på den tiden bara salufört fiskar, hade han ägnat mycket tid åt att lära sig hur akvariumen fungerade. Cirkelpumpar. Filter. Lufttillbehör. Vattenberedning. Det var en hel vetenskap. Han hade känt att han gjorde djuren en tjänst som tog hand om dem, förbannat glada skulle de vara som slapp jobba, slapp ens tänka, bara kunde simma omkring halvsovande i tempererat sötvatten och bli matade. Han kunde sitta och stirra på dem i timmar. Han undrade om de kunde känna var de själva tog slut och var vattnet började.

På den tiden hade han inte tyckt om att bli av med djuren. Inte för att han tyckte om dem, men det fanns något tillfredsställande över det hela. Dom i vattnet, han som såg in och bestämde. Men det hade inte dugt att låta känslor styra på det viset. Ett sådant sinne byggde ingen affärsman!

"Klema inte med djuren" hade morsan sagt. "Det är väl inte du som ska ha dem?" Och så hade hon hånskrattat, på det där ljudlösa sättet som  alltid hade gett honom rysningar.

Med åren hade han skaffat sig en orubblig liknöjdhet. Han var tacksam över att han hittat just det sättet att vara. Nu gav hans röst uttryck för luttrad erfarenhet. Han prissatte djur myndigt, städade metodiskt golvytorna och burarna. Han höjde aldrig rösten, skrattade sällan, lät aldrig någon veta vad han tänkte. Inte för att han tänkte så mycket, inte aktivt i allafall.

Under rullgardinen, som bara gick att dra ner till hälften, kunde han se den asfalterade innergården och dungarna av ogräs och nässlor längs de mörka fasaderna. Han skulle kunna plocka ogräs till sköldpaddan så slapp han lägga ut pengar på pellets. Förresten mådde de väl bättre av färskt bladgrönt? Han låg och försökte komma på var han hade terpentinen. Till slut gick han upp och letade reda på flaskan som stod under diskbänken. Det var ingen mening med att försöka sova när det ändå inte gick.

Istället tog på sig jackan, gick ut på gården och hukade sig i buskaget. Maskrosbladen var lätt att känna igen, även när det var nästan helt mörkt. Han plockade en handfull och stoppade i fickan innan han gick runt huset och låste upp dörren till butiken.

 

*

Alla djuren sov, till och med fiskarna. Han kunde höra undulaterna ge ifrån sig några frågande rop när han öppnade dörren och ljudet av tassar mot sågspån från kaninburarna, men han brydde sig inte om att tända. Månen lyste in genom fönstret.

Sköldpaddan låg i mitten av glaslådan, på samma plats där han lämnat honom. Ögonen var vidöppna. Han hade inte rört maten. De två dvärgpapegojorna i buren bredvid, hade tryckt sig intill varandra, som om de var rädda för sin nya granne. Han drog upp maskrosbladen ur fickan, de luktade starkt av jord, och stoppade ner dem i lådan.

Sköldpaddan vred på huvudet men visade inget intresse för bladen. Tecknet på skölden blänkte till när han rörde sig. Kanske fanns det något i nagellacket som reflexterades? De blandade väl i glitter och skit. Han skulle haft en bomullstuss till terpentinen, men det hade han ingen. Det fick duga med toapapper. Han gick bort till kassan där han hade ett paket pappersnäsdukar, man visste aldrig när de kunde komma till pass.

Längst ner i korridoren fanns ett skötbord, om man ville kalla det så. Han brukade använda det när han behövde plocka upp ett djur, eller när någon hade köpt ett av djuren och ville ha det placerat i en egen bur. Han sträckte långsamt ner händerna i glaslådan för att lyfta upp sköldpaddan. Det var svårt att få grepp. Skölden var tjock. Den påminde honom om hans egna tånaglar. Sköldpaddan var tung, tyngre än han trott. Han lyfte bort den till bordet och ställde ner den. Sedan fuktade han en av pappernäsdukarna med terpentin. Lukten gjorde honom yr. Det var förmodligen inte det bästa sättet att behandla en sköldpadda på, att hälla terpentin på den, men han var tungen att försöka få bort märket. Annars skulle kunderna undra om det var han som var så koko i huvudet att han målat den på ryggen.

Han skulle precis börja gnugga näsduken mot nagellacket när han såg att tecknet på skölden inte alls var någon cirkel. Det var ett finger!

Ett finger, målat i rött, som pekade rakt på honom. Han drog förskräckt undan handen. Varför hade han inte sett det tidigare? Han såg fingret tydligt nu. Ett kraftigt finger, böjt som en klo. Han tog ett steg bakåt. Sköldpaddan krafsade mot laminaten, det klickade om klorna som om metall. Hans hjärta slog hårt. I mörkret var fingret självlysande. Han kastade en blick bort mot fåglarna. De hade vaknat och satt stilla på sina pinnar med vidöppna ögon. Bara de vita ögonlocken rörde sig när de följde honom med blicken. Han kunde höra ett tjirp längre ut från affären. Marsvinen. De var alltid oroliga, utgick alltid från det värsta. Han tittade på sköldpaddan igen för att se om fingret var borta. Det var det inte. Det såg ut som ett hologram, som om fingret fortsatte in i skölden, vidare in i köttet. Som om det låg där i en fördjupning och riktade sig mot just honom. Han svalde, munnen hade blivit torr. Sedan skruvade han igen korken på terpentinen, torkade av händerna på sina byxor och lyfte tillbaka sköldpaddan ner i glaslådan.

 

        *

Morgonen därpå kände han sig trött men morskare. Han satte på kaffebryggaren och gick igenom butiken och gjorde morgonsysslorna i lugn och ro. Det var dags att byta sågspån åt marsvinen. Medan han gjorde det såg han hur en av hamstrarna fastnat med ena benet i hjulet där den brukade ränna runt. Den pep och gjorde väsen av sig.

"Ta en kölapp" tänkte han surt. Här tar man hand om skit hela dagarna, tvättar åt husdjur som har ett minne som är kortare än det tar att släppa en fis, och ändå är det inte nog. Ingen jävla sköldpadda skulle få skrämma honom. Vad var det för dumheter? Han tog tid på sig att fylla matskålarna åt marsvinen och när han till slut kom fram till hamstern hade den tystnat och lagt sig på sidan, besegrad. Han lirkade loss foten ur hjulet och den gick och lade sig ett hörn. Just det! Det var han som bestämde. När han närmade sig sköldpaddan kände han ändå hur pulsen gick upp. Det var konstigt det som hänt i natt. Mörkret kunde spela en spratt, men det hade känts så verkligt. När han bytt vatten och fyllt på mat till dvärgpepegojorna gick han fram till glaslådan. Händerna var svettiga och ryggen också.

Det var värre än han trott. Det var inte bara ett finger på skölden. Eller nog för att det var ett finger, men det höll sig inte still. Det sträckte sig ut, grep efter honom. Han svalde. "Du!" tycktes det säga. "Jag vet vad du har gjort!".

Svetten rann i ögonen. Rummet började skeva runt honom. Han var tvungen att ta stöd mot buren med nymfparakiter. Precis då pinglade dörrklockan. Helvete! Han kunde inte ta emot kunder nu. Inte så länge det där fingret fanns kvar på sköldpaddan. Kunderna skulle se det och lägga ihop ett och ett.

Det var en mamma med en flickunge vid handen. Ungen hade redan hunnit fram till dvärgkaninerna när han hann ifatt.

– Tyvärr. Vi har stängt för dagen. Han harklade sig och gav henne en lätt knuff mot dörren.

– Men…ni har väl precis öppnat? Mamman spärrade upp ögonen och lade handen på dotterns axel.

Varför skulle folk käfta emot? Varför kunde de inte bara hålla sig till sitt?

– En orm har precis slitit sig. Ni får gå nu.

Det blev fart på morsan. Häcken var så bred att den stötte i dörrkarmarna när hon tråcklade sig ut med ungen före. Han vred om överlåset. Han hade aldrig låst överlåset, inte en enda gång under alla år han haft affären.

Det första han måste göra var att täcka för skyltfönstren. Det fanns två stora fönster som vätte ut mot gatan. I det ena stod den tomma glasburen som han tänkt släppa ner sköldpaddan i. I det andra ett akvarium med nybörjarfiskar som redan blivit överåriga. Han skulle spolat ner dem i toaletten om han bara tänkt på det tidigare. Allt sådant fick vänta nu. Han skyndade in på lagret där han förvarade foder och städartiklar och vek ihop några kartonger som det legat torkade grisöron i. Sedan tog han ett paket packtejp och gick bort till skylten.

Det gick fort att täcka glaset, bara ett par minuter. Det var en konstig tanke, att allt han tittat på i trettio år, kunde täckas över på ett ögonblick. De där fönstren var som två ögon, hans ögon. Han hade alltid känt att han haft full överblick genom dem, kunnat betrakta världen där ute på avstånd. Men nu var blicken vänd in, mot honom.

Det blev mörkare i butiken än han trott att det kunde bli av kartongerna; ett brunt, dammigt dunkel. Kakaduorna skrek till, uppmärksamma på plötsliga förändringar som de var. De andra djuren hade vett att hålla käften.

Han stod still och andades en stund medan han gjorde sig redo.

Nu skulle fingret bort.

Han märkte att hans händer börjat skaka. Det såg ut som om de satt på någon annan när han tittade på dem. Han knöt dem för att få kontroll och gick bort till sköldpaddan.

Jodå. Nog rörde sig fingret allt! Det var ett fult finger, grövre än hans eget, med valkar och en kort stabbig nagel. Påminde lite om morsans. Han bestämde sig för att ta på handskar. Sköldpaddor kunde bitas och så var det terpentinen. Plasthandskarna gled lätt över svetten på hans händer.

– Nu du, nu är det färdiglekt, mumlade han och sträckte sig ner efter sköldpaddan.

Medan han skruvade upp terpentinflaskan och fumlade med korken, märkte han hur stilla det blivit i butiken. Kanke var det mörkläggningen som gjorde att djuren tystnat. När han snabbt såg sig runt, märkte han hur all den vanliga verksamheten stannat upp. Dvärgpapejorna såg på honom med sina pliriga, tomma ögon. Längre bort kunde han skymta kaninerna. De hade samlats längs långsidan av burarna, med fötterna på gallren medan de uppmärksamt spanade åt hans håll. De små nosarna rörde sig ljudlöst. Samma sak med hamstrarna. Geckoödlan, som var ungefär lika intressant som insekterna han brukade mata den med, hade lyft på huvudet och fäst den kalla reptilblicken rakt på honom.

– Vad glor ni på? frågade han vresigt.

En papegoja makade sig närmare, med huvudet roterande för att få bättre sikt. Han önskade att han haft en rullgardin att dra ner framför den. Men så fick han äntligen fram terpentinen på pappersnäsduken och med ett stadigt grepp om skölden började han gnugga fingret på sköldpaddans rygg.

Först såg det ut till att gå bra. Fingret försvann långsamt. Men när han kommit till hälften av handen, ungefär där det såg ut som en fördjupning, märkte han hur första delen av fingret tonade fram ur skölden igen. Han tryckte på det och kunde se hur det åter gav med sig under trycket.

Men så snart han lyfte bort sitt eget finger, återkom bilden. Det var som att trycka på ett blåmärke! Bilden försvann bara tillfälligt. Hade den på något sätt impregnerats i skölden? Som en tatuering? Han gnuggade för glatta livet bara för att se hur fingret kom tillbaka trettio sekunder senare. Vad var det för djävulskt påhitt?

Sköldpaddan hade börjat vagga våldsamt med huvudet och gjorde ett utfall mot hans hand, men han var alltför rutinerad för att gå på finten. Istället tog han ett steg bakåt. Fingret på skölden var tydligare än någonsin. Det syntes ännu bättre nu i halvmörkret. Han såg förfärat på medan det långsamt började röra sig i sidled, som om det bannade honom, sa: "Nej du! Mig blir du inte av med!"

Han kände sig rädd. Han hade inga ord för det, men kroppen visste. Han var genomsvettig och behövde pissa. Han fällde ner skyddsgrinden framför skötbordet och gick ut på toaletten.

Glödlampan som satt ensam i taket på toan lyste bara stötvis. Det hade den gjort länge men nu ångrade han att han inte bytt den. Toaletten var ingen rolig syn. Han hade inte skurat porslinet på bra länge. Ringen var uppfälld för det mesta och en stark stank, lika mycket av djuraffär som av urin, låg över rummet. Han undrade hur många fiskar han spolat ner här. De som blivit attackerade av andra fiskar, de sjuka, de gamla, de fula. Han undrade nu om de kunde känna att de blivit nerspolade, om det fanns en instinkt hos dem, att försöka fly ur rören? Hur länge levde de när man väl spolat?

Han såg på sig själv i spegeln. Han hade ett orakat ansiket, pussigt, svårt att beskriva. Brun-beige hår, gråbrunt skägg. Ögon som var djupt liggande och kanske vad man kallade melerade. En hals som var vit och veckad. Han mindes knappt hur gammal han var. Femtioett.

En gång hade han spolat ner en mus, bara för att han tyckte att den lät irriterande. Nu ångrade han det. Fan också. Skulle han gå och bli blödig på grund av allt? Vad var det som hände egentligen? Han bestämde sig för att gå upp till sitt rum. Han skulle tänka över allt tills imorgon och då hade han säkert kommit på något som fungerade, bättre än terpentin.

 

                   *

Det hade redan hunnit bli eftermiddag och gatan utanför var folktom. Det var ofta tomt på stan. Många hade flyttat, men kommunen låtsades att det var tillväxt och livskvalitet som aldrig förr. Vilka ord! Han fumlade med överlåset. Det var väldigt vad svårt det var att få upp. Till slut tog han ut nyckeln och tittade på den, som om det skulle hjälpa, men nog var det rätt nyckel. Han hade ju låst med den. Han satte i den igen och vred, men förgäves. Låset gick inte upp. Han försökte gång på gång, fast han redan förstått vad som hänt: dörren hade gått baklås. Han var inlåst i butiken.

Skyltfönstren gick inte att öppna och några andra fönster fanns inte, bara en glugg på toaletten mot innergården som var för liten för att ta sig ut igenom. Han kunde ringa någon, men vem? Han hade aldrig behövt be stans hantlangare om en tjänst, och han ville inte börja nu. En gång hade han behövt anlita en elektriker som kortslutit en armatur av misstag och råkat steka några av hamstrarna. Han hade fått ringa en annan person för att åtgärda felet. Och låssmeden…nej, han ville vänta. Det kanske skulle gå bättre om en timme, sånt kunde ju hända. Eller hur? Och det var nästan två veckor sedan pytonormen fick mat. Det var hög tid.

Det var fortfarande tyst i affären, djuren hade inte återgått till sina aktiviteter utan satt kvar, vaksamma och tittade ut i det nyanlagda mörkret.

"Natti natti!" sa han bara för att förvirra dem ännu mer när han lommade ut i duschrummet.

Terrariet där han förvarade den vita pytonormen var en meter gånger en meter och hade skjutglasdörr på sidan. Han hade haft gammelrosa fågelpindlar i den tidigare som attraherat småtjejer. Särskilt med beskrivningen "lugn och stabil i humöret, en riktig kompis!".

I själva verket var spindlarna neurotiska och opålitliga och kunde leva längre än en hund om man hade otur.

Pytonormen var hungrig. Det kunde han se på sättet den vaggade med huvudet.

"Du är i alla fall som vanligt" tänkte han lättat. "Inte som de andra tjommarna som verkar ha blivit knepiga allihop."

Han skulle ge ormen en mus till middag, en levande. Inte en av de där frysta som kom i portionsförpackningar och mest liknade fiskpinnar, bortsett från att de inte var panerade i ströbröd utan i näringspulver. Han gick bort till mössen och plockade upp den fetaste. Den kämpade otåligt, som om greppet om svansen bara var ett tillfälligt problem som strax skulle vara löst. Den skulle nog komma på andra tankar när den landade i terrariet, vad den saken anbelangade.

Musen tog emot sig själv med fötterna i sanden. Vanligtvis brukade de inte hinna så långt, särskilt inte när ormen verkligen var hungrig. Den såg förvånad ut när den stirrade ut genom terrarieglaset. Pytonormen hade rest framdelen av kroppen och vaggade långsamt fram och tillbaka.

Han såg fram emot att den skulle sätta tänderna i musen. Det var som om han behövde en riktig väckarklocka, något brutalt för att få rätsida på allt konstigt som höll på att hända i affären. Det kunde vara en ganska intressant process, att se hur muskroppen blev klämd som en kaviartub och all luft trycktes ut i ändan på den innan slaget var förlorat för gott. Men inget hände. Ormen högg inte. Den höll fortfarande huvudet rest, men det var inte på musen han titttade. Det var på honom själv. Pupillerna var kolsvarta och samtidigt ödsligt intetsägande, som pisshål i snön.

"På han då!" ropade han och pekade uppbragt på musen. "Där är han! Sitt inte där och glo!"

Men ormen gjorde inget utfall. Musen hade satt sig tillrätta i den uppvärmda sanden och slickade ena framtassen i godan ro. Det var en rosa, liten tass. Han hade alltid tänkt att det borde krasa lite trevligt om de där tassarna för ormen, som kycklingbrosk. Men inte nu alltså.

"Nej nu jävlar" muttrade han medan svetten rann längs ryggraden, ner under jeansens linning. Det var varmt härinne, förbannat varmt. Hur mycket pengar hade han inte lagt ner på de där lysrören? Och på grislampan med UV-strålar och stenarna och fodret?

Var detta tacken?

Han klev ut i affären och började famla efter telefonkatalogen under disken. Den var tunn som en veckotidning. Längst bak fanns de gula sidorna. Han slog i förteckningen. LÅSSMEDAR. En träff. Firman hette Lås-Kalle. Det var också ett namn. Inget vidare jobb, att bryta upp lås åt folk, men det var skit samma med den saken nu. Han slog nervöst numret på den flottiga nummerskivan. Fyra signaler gick fram. Sedan kopplades en telefonsvarare på.

"Lås-Kalle här. Presidenten är inte inne just nu, men lämna namn och nummer och berätta vilket hus du vill invadera så hör vi av oss. Tjing."

Han tvekade en sekund innan han lade på luren. Han kunde inte lämna ett meddelande, han visste inte ens om han hade rösten kvar. Han var rädd för att öppna munnen och prova den. Händerna skakade. Det borde finnas någon annan han kunde ringa, men vem? Vänner hade han inga. Gamla klasskompisar som lyfte huvudet i en ljudlös hälsning när de passerade fönstret ibland förståss, men inte mer än så. Vem kunde han ringa? Polisen? Inget brott hade begåtts. Han hade låst sig inne, det var det hela. Om man inte räknade in sköldpaddan och musen och alla de andra konstigheterna som försiggick.

Utanför hade dagsljuset nästan försvunnit. Gliporna kring kartongerna på fönsterglasen hade fått samma färg som kartongerna själva. Bruna. Det stämde inte, det där om att kvällarna var klara eller blåa eller rosa.

De var bruna. Beiga. Allt annat var människans påhitt, ett sätt att försöka lura sig själv. Han hade aldrig gått på det. Djuren lurade sig inte, och människan var egentligen ett djur. Ett djur som inte stod ut med sin egen verklighet.

Det sög i magen. Hur många timmar sedan var det han åt? Inte för att han var direkt sugen, det var mer ett slags mekaniskt behov av att få nåt i sig. Han gick ut i kokvrån och tände lampan. Det fanns en kaffebryggare, men inget kylskåp. Mjölk hade han slutat med när han insåg att han ändå inte tänkte förvara något mer där inne än just mjölk till kaffet. Det fanns ingen mat, inte ens pulversoppa. Tre sockerbitar låg på en tallrik. Han stoppade dem i munnen. Han behövde något mer. Det var inte så viktigt att det såg ut som mat. Bara det fyllde magen. Han lommade ut i förrådet. Stora papptråg med pellets låg staplade i hyllorna. Han tog tag i änden på ett av dem och gjorde något han aldrig gjort förut; han läste innehållsförteckningen:

Fullkornsvete, torkat grisprotein, gluten, ister, jäst, fiskolja.

Var det inte i princip samma sak som människor stoppade i sig? Bara i lite andra former? Han öppnade paketet och fyllde en plastburk som stod bredvid på hyllan.

Man kunde få det att likna müsli, om det nu var så jäkla viktigt att det skulle se ordentligt ut. Han tog ut burken i köket, hällde på vatten ur kranen och rörde om. Sedan tog han upp en matsked från diskhon och gick och satte sig på snurrstolen bakom kassan med sin måltid.

Mörkret hade fallit helt. Bara det svaga ljuset från gatlamporna strilade in bakom kartongerna, som utspädda strålkastare. Snurrstolen gnydde under honom när han vred sig. Utifrån duschrummet surrade värmeaggregatet entonigt. Han tänkte inte bevärdiga sällskapet där ute med en blick, kanske efter maten. Pelletsen smakade torrt, trots att han dränkt den i vatten. Som pappersmassa eller sågspån. Han åt målmedvetet upp alltihop och avslutade middagen med en högljudd rap. Djuren var tysta till svar. Till och med kakaduorna. En värld utan djur. Den skulle vara fruktansvärd. Med förvånad glasklarhet kände han att han faktiskt skulle föredra en värld utan människor! Trots att dessa djur i princip slitit ut honom, så hade de aldrig ljugit åtminstone. De hade inte förställt sig.

Kanske ljög de inte nu heller. Kanske försökte de säga honom något. Ville sköldpaddan ge honom ett meddelande? Ville de andra djuren ställa sig bakom detta meddelande, eftersom de var tysta? Han kände håret resa i nacken trots strålvärmen från duschrummet.

Han reste sig upp och gick tyst bort genom korridoren med fåglarna. Sköldpaddan stod kvar på samma ställe. Sköldpaddor var envisa. Få visste att de hade ett av naturens bästa minnen. Handen på skölden lyste, envis den också.

"Vad minns du?" tänkte han och lutade sig fram i mörkret. "Minns du saker du inte ens varit med om? Känner du mig?"

Pekfingret glimmade jakande på sköldpaddans rygg.

Han sträckte på ryggen. Fingret glödde, som aska i en scoutlägereld, en han mindes från när han var liten. Den enda lägereld han suttit vid.

"Vad vill du mig?"

Fingret glödde till, en sista kolbit.

Han såg sig om i gången. Papegojornas ögon var blanka, som glimmande stenar. Inte kunde djur gråta, det visste han. Det var inget konstigt med det. Han kunde inte gråta själv.

"Jag förtjänar det här" tänkte han, tydligt som man bokstaverade ut en tanke för en döv. Man tänkte den, klart och enkelt, inne i huvudet.

Han gick ut i duschrummet och ställde sig på tröskeln. Den röda våtrumstapeten hade släppt i skarvarna för längesedan, men nu såg han skarvarna på ett annat sätt. Inte som svarta glipor utan som ett bekymmer han kunde slippa. Kanske en öppning, en väg? Var inte vägar svarta? Bruna. Beiga.

Kanske såg de annorlunda ut från andra hållet. Kranen droppade, det hade den också alltid gjort. Han hade inte brytt sig om att byta packning. Kranar droppade, livet rann ut, droppe för droppe. Det var naturens gång. Inte upp till honom att försöka skyla över. Han ville inte vara som de andra tölparna, de mjäkiga köttklossar som vankade förbi utanför fönstret och trodde att de kunde tämja vilda djur, trodde att de kunde tämja en pytonorm. Han var kanske mer av en tölp, men han ville inte vara som de ändå.

Grislampan gassade från sin fästning i taket, som en glödande sol. Om man låtsades att det var en riktig sol var värmen faktiskt inte så tokig. Man kunde ha solglasögon på sig och ligga här och pressa.

Inte något av djuren i affären hade sett den riktiga solen, annat än genom de oputsade fönstren ibland. Hur ofta hade han själv sett den riktiga solen? Det var inte ofta. Han hade suttit här inne, vaktad av sitt vaktande, i en bur som såg ut som ett hus.

Solen. Den fanns i lampan.

Hur varmt kunde det vara inne i terrariet? Han satte sig på huk vid  skjutglasdörren. Terrariet var bara lite kortare än hans egen säng. Ormen höjde nyfiket huvudet och såg på honom.

"Här sitter du och har det skönt" mumlade han och tryckte fingret mot glaset. Han skulle vilja känna på sanden där inne, om den var varm. Musen verkade trivas. Han satt på bakbenen i ett av hörnen och höll i en lecakula som måste ramlat ut från någon av krukorna. Ormen hade några riktiga kaktusar, en grotta i plast och en dekoration i form av ett skelettkranium som han fått av en foderleverantör. Nog hade han brytt sig om att göra det mysigt där inne! Det var synd bara att han inte fick njuta av det själv. Det slog honom som djupt orättvist: att han skulle sitta ute i den dammiga, mörka butiken medan ormen och musen fick ligga på sandstranden. Han tog av sig tröjan och sköt långsamt upp glasdörren på sidan. En torr hetta slog emot honom.

Vanligtvis öppnade han bara luckan i taket på terrariet när det var dags för utfodring, men nu när han sköt undan hela sidan kändes det som att befinna sig i en öken. Eller i en livmoder. De där lamporna hade inte varit bortkastade trots allt. Han ställde sig på alla fyra och kände försiktigt med handen på sanden. Den var het och luktade skarpt av något främmande: närvaro.

Långsamt, och med hela sin otympliga kropp, kröp han in i terrariet. Så snart glasväggarna slutit sig runt honom hördes inte ett knyst från världen utanför. Inte ens värmeaggregatet. Äntligen! tänkte han. Vad skönt det var när det var tyst.

Han lade kinden mot sanden och kunde se, underifrån, hur pytonormen reste sig och som en dansare eller ett träd som roterade i en storm, vred sin muskel, sin paljetterade vita rygg. Sedan kände han hugget, de bakåtkurvade tänderna, som sköt in i hans fett, strax nedanför midjan. För en sekund kände han något han inte kunde sätta ord på. Tacksamhet? Smicker? Han såg det röda i lampan ovanför, strålarna var för sig; målmedvetna, oförtrutna. Strålar som inte begrep att de var omringade av andra strålar, bara inställda på sitt enda, ogenomtänkta värv att nå marken, sanden, jorden. Ormens kropp ringlade sig runt honom.

Han kände hur luften pressades ur hans lungor, en vit blixt i synfältet, var det fjällen? Och så mitt i utandningen, den sista, gav han helt efter, gav bort sig, gav upp och virade sina egna armar kring ormen. Han visste inte längre vem som kramade vem. De kramade varandra, som om det gällde livet.